2 juli - 1 ÅR!

1 ÅR!!! Tänk att vi har bott här så länge :=) Tiden har gått fort och ändå har vi hunnit göra mycket. Vi har haft ett fantastiskt bra år som samtidigt varit jobbigt ibland och mycket lärorikt! Vi har alla fyra fått lära oss en ny kultur, barnen har fått lära sig engelska och jag och Jan har blivit bättre på det. Nya, kära vänner har kommit in i vårt liv samtidigt vi saknar våra gamla. För att inte tala om hur mycket vi kan sakna våra kära familjemedlemmar... men då ringer vi hem och pratar lite, och det känns bättre. Vilken tur att Skype finns! Den har räddat oss många gånger :=)

Jag vill berätta om en sak som hände igår, som visar hur duktiga barnen är och hur mycket de känner sig hemma här nu. Alfred och Melvin var till tandläkaren för kontroll och det visade sig att Alfreds två framtänder är lite lösa och Melvins ena tand på nederkäken är lös. När de kom hem var Alfred himla stolt över att tänderna är lite lösa och han ville ringa till mormor och morfar och berätta. Kruxet var att alla sov för att det var natt i Sverige :=) Då sa A att han ville ringa Kathy, vilket förvånade oss men naturligvis sa vi ok! När Kathy svarade berätta A om sina lösa tänder och hon gav ett gulligt bemötande (hon är inte lärare för intet, hon är jättegullig...). Sen, på kvällen, ringde Andy och ville prata med Alfred, för Kathy hade berättat för honom om tänderna och han ville prata lite med Alfred, ha ha! Jag gav luren till Alfred och när han hade sagt hello, säger Alfred till Andy: "What's up?" Då började jag och Jan att skratta hejdlöst för det lät så otroligt amerikanskt!!! Vi har två stycken amerikanare här hemma, ha ha ha ha! Deras föräldrar är omåttligt stolta över hur duktiga de har varit detta år... det är nästan så att deras mamma gråter en skvätt av stolthet... :=)

Vi har haft två utvecklingssamtal under året och det har varit idel beröm och positiva saker om Melvin och Alfred. Deras anpassning har varit fantastisk! Hade det varit tvärtom hade dock detta år inte varit skoj... då hade vi inte trivts bra... vi är otroligt tacksamma för att allt har löst sig till det bästa!

Den 27:e lämnade vi mamma och pappa, för att åka till Stockholm och det var HÅRT. Alla var ledsna... Då kändes det som att nej, nu stannar vi kvar i Sverige...

När vi kom upp till Stockholm åkte vi direkt till fam. Wiktorins hus, som vi lånade i två nätter eftersom de var i Italien, vilket var toppen! Barnen känner sig hemma där och det var verkligen bra för våra killar att få låna Edwin och Elsa lekrum och leksaker. TUSEN TACK TILL ER OCH MÅNGA KRAMAR :=)

Kl. 22 på kvällen kom grannen Malin och gav oss lite bubbel att dricka, ifall vi ville mysa på uteplatsen. Så himla gulligt av henne :=) Då bestämde vi att vi skulle träffas nästa dag också, för hennes son David ville leka lite och Alfred och Melvin är alltid med på noterna...

På måndagen träffade vi Catrine och Magnus med deras flickor Ida och Anna vid Brunnsvikens trädgård. Det var mysigt att träffa dem igen! Så fort vi hade kramats började barnen leka och de började med att leta insekter på parkeringen, ha ha!

Det fanns mycket intressant att se...
Vi åt lunch tillsammans och här är jag och Catrine :=) (TACK Magnus! Det blir oxfilé när ni kommer hit!)
Två söta flickor, Anna...
... och Ida!
Efter lunchen behövde barnen springa av sig, så då åkte vi vidare till Ulriksdals trädgård, där de har enorma gräsytor. Det finns även en fontän och naturligtvis drogs barnen dit :=)
Vi mumsade på god fika som fam. Lindén hade tagit med!
Anna gör "pruttar" på mammas arm :=)
Efter fikat sprang barnen till fontänen och våra små plurrade så klart i fontänen, ha ha ha!! Först ut var Melvin och därefter Alfred... de grät båda två men ibland får man lära sig den hårda vägen... så går det när man inte lyssnar på sin mamma och pappa... :=)
Fyra glada barn! Alfred i blöta shorts och Melvin i kalsonger och -shirt...
Varningsskylt vid parkeringen :=)
Fam. Lindén, STORT TACK för en god lunch och gott fika! Vi återgäldar det när ni kommer hit i mars, vilket vi ser fram emot! Det kommer att bli toppenskoj :=))) Vi ska shoppa, he he... Kram till er från oss!

På kvällen kom Malin och David och grillade med oss, vilket var väldigt roligt! Barnen lekte fint tillsammans och vi vuxna satt och pratade.
Danne och Lina kom efter en stund med vårt resterande bagage, som vi inte fick med oss i bilen dagen före, och vi fikade ihop. TACK Björn och Ylva för ALLT!! JAg hoppas att vi får återgälda det hela snart igen, he he... :=)) Puss och kram från oss
De hade tidigare på kvällen fått sina iPhones 4, så de var upptagna... medan vi städade och plockade undan röran vi ställt till med :=) TACK Danne och Lina för hjälpen!!!!!! Utan er hade vi inte klarat oss :=) Pussar och kramar till er! Hoppas att vi kan synas snart...
Det var tungt att säga hejdå till Danne och Lina. Det liksom blev kulmen på alla hej och hejdå under tre veckors tid. Nästa gång vi åker hem ska vi inte träffa några... det är för jobbigt att säga hejdå. Innan vi bestämde oss för att göra det här äventyret var jag orolig för alla hejdå, för jag har alltid hatat att säga hejdå, och det är precis så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det liknar apa... men man kan väl inte få allt.

Vi somnade väldigt sent på måndagkvällen, efter sista packningen, dammsugning och undanplockning. Båda jag och Jan sov väldigt dåligt, dels för lite timmar och sen var vi oroliga för att försova oss. Barnen hade somnat alldeles för sent också och det var ju lagom poppis att gå upp kl 6.30... oj, vilka sura miner, ha ha! Vi kom iväg iaf och när vi skulle checka in fick vi en trevlig överraskning, vi blev uppgraderade till en högre klass på flyget. VILKEN LYX! Det har aldrig hänt varken mig eller Jan tidigare, så vi gottade oss... här sitter vi vid gaten och väntar på att få gå ombord.
Det var bredare säten och mycket bättre benutrymmen, det var verkligen stor skillnad. Alfred är fortfarande jättetrött :=)
Jag och Melvin satt framför Alfred och Jan. Melvin sov halva flygresan och eftersom sätet var så pass brett, knycklade han utan problem ihop sig. Det som var skönt var även att man kunde fälla ut benstöd och att sätet gick att fälla ganska långt bak.
Jan tog kort på maten för han ville visa salt- och pepparkaren man fick med. De står precis framför hans colaburk... vad annars? Förrätt: kräfstjärtar med cous-cous, efterrätt: morotskaka. Mums mums!
Vi fick förlusta oss ur riktiga Orrefors-glas. Som sagt, vi njöt av denna oväntade lyx. Som Jan sa under flygningen; hur ska vi nu kunna flyga ekonomiklass igen????
Väl framme i New York sklle vi förstås genom passkontrollen och det visade sig bli en ganska lång historia. Jan fick visa sitt arbetstillstånd (petition), och jag fick frågan om jag arbetade, och jag svarade ja. Då frågar killen: "Are you allowed to?" (Har du tillstånd till det?) Jag fiskade upp mitt arbetstillstånd kort och han var nöjd. Han frågade också om vi hade någon mat med oss och vi svarade att vi hade svenskt godis, mest choklad. Han sa då att han hört mycket gott om svensk choklad. Vi tror han blandar ihop oss med Schweiz ... :-) Spelar ingen roll, han tog den inte iallafall. Hehe!

Efter passkontrollen hämtade vi ut våra väskor, jag vaktade handbagagen medan Jan och barnen kollade bandet. Rätt som det var kommer en flygplatsvakt med en hund som börjar nosa intensivt på mitt handbagage. Jag hade glömt att ta ur bananerna! Vi fick ta fram dem och fylla i på vår tulldeklaration att vi hade bananer med oss och sedan skulle vi lämna dem där vårt bagage skulle röntgas. Vi upplyste dem om bananerna, och berättade att vi hade sju stora väskor och fyra handbagage. Då verkade de bli lite lata för vi behövde aldrig röntga de stora väskorna ... Vi hade ju ändå bara svenskt godis med oss ... :-) Sen hade vi ju inte talat om att vi hade smugglat med oss falukorv, kaviar och ostar... he he he...

Väl ute ur detta tog vi bussen till långtidsparkeringen med ALLA våra väskor. En kille som hoppade på samma buss erbjöd sin hjälp att lassa på väskorna. Vi tackade ja! Folk är väldigt hjälpsamma.

När vi sedan höll på att packa in i bilen på parkering så börjar det låta något förskräckligt. Det var ett flygplan som startade jättenära över våra huvuden. Rätt coolt, men det lät väldigt mycket.

Bilresan hem gick sedan jättebra. Barnen är otroliga att åka bil med. Jag började köra och Jan tog andra halvan. När vi kom hem sov båda barnen, vi lyfte in dem till deras sängar och de fortsatte sova till 05:45. Jan skulle kolla till barnen då ifall täcket åkt av eller så, och då säger Melvin med klar röst: "Hej pappa! Det är ensamt här!" Fem minuter senare var alla vakna ... haha! Vi hade hunnit med mycket när kl var 8 ... Dagen gick åt att packa upp, handla mat och vila lite. Lunchen åt vi kl 10.30 och när kl. var 13 trodde vi att den var 16... en lång dag!

Tre killar som blev akut trötta efter middagen... det var ju natt då :=) Jan somnade en stund på golvet och A och M myste med honom efter ett tag.
Idag behövde jag göra ärenden och då passade killarna på att åka till en park och leka. Det är bra väder här och det var skojigt för dem. Efter lunchen träffades vi alla fyra vid bion för att ÄNTLIGEN se Toy Story 3. Killarna har väntat hela våren! Filmen var bra men Alfred var ledsen till och från under eftermiddagen och kvällen. Han tyckte den var himla sorglig och kunde inte riktigt smälta att en av leksakerna i filmen inte var snäll. Vi tyckte synd om honom.

Efter middagen kom Christie, Caitlin och Hayden. Det var ett kärt återseende för oj vad barnen var glada att se varandra! Sen lekte de som galningar på baksidan och de var uppspelta... de skrek emellanåt så vi föräldrar fick skrika tillbaka. Det var lite kalabalik... vi skulle ha behövt en megafon. Ibland känner vi inte igen våra barn...

Det har varit en bra 1-årsdag här i Wexford, fast vi inte köpt någon tårta och mumsat på! Under Sverige vistelsen gick jag upp 2 kg, Jan gick också upp i vikt fast jag vet inte hur mycket, så nu ska vi försöka med den smala linjen. BORING, men så går det när man sitter och äter goda middag varje dag... och kan köpa Polly i affären... INTE BRA :=)) Folk brukar säga att det är i USA man går upp i vikt men för oss är det tvärtom...

Kram från oss